Jag har funderat mycket på senaste tiden om relationer oss människor emellan. Varför dras vi till vissa personer? Vad är det som gör att vissa blir viktiga i livet medan andra seglar förbi helt obemärkt? Vad är det som gör en relation jämlik och varför stannar vi kvar i destruktiva ojämlika förhållanden?
En del förhållanden byggs kring någon slags fascination från någon sida. Oftast blir den fascinerande parten någon slags gud eller orakel. Som fascinerande lyssnar man på råd och följer den andres minsta vink. Dessa förhållanden blir destruktiva om inte båda förstår sig på relationens natur. Som fascinerad blir man lätt sårad av den andre som har all makt över en.
Som fascinerande vill man gärna ge råd. Ofta känner man att man står lite över den fascinerade i intellekt eller något annat för den delen.
I en helt jämlik relation finns inget av det dömande eller tillrättavisande. De människor där man helt okomplicerat kan säga och göra vad man vill, det är i dessa man hittar riktiga vänner. De människor där man varken känner behov att hävda sig eller dela med sig av sin visdom. Där hittar man de människor som verkligen är ens jämlikar.
Jag har turen att känna några stycken sådana och det är först nu jag har verktyg att känna igen dem. Jag har alltid plockat ut människor ur grupper jag varit en del av och aldrig riktigt vetat varför och på vilka kriterier, men nu vet jag. Dessa människor är mina totala jämlikar.
