Hej då vinter (lite för sent)

Nu var det dags att ställa ner skorna i källaren. Jag fick en lite chock. Har jag så här många vinterskor? Jag som aldrig har något att sätta på mig på fötterna. Tydligen gillar jag bruna stövlar.

Skor av vinterkaraktär!

Göra karriär?

Jaha, då är man snart klar här på KTH. Eller nja, det är ju i alla fall ett år kvar, men dags att börja tänka på refrängen som det så vackert heter. Dags att på riktigt börja ställa sig frågan, vad händer sen? Jag ser så många duktiga fysiker som går ut ch får intressanta jobb som de verkar trivas med. Sen klättrar de lite på stegen, cashar in en lite högre lön och verkar allmänt nöjda med livet. Efter ett tag kanske de byter jobb och får det ännu bättre. Med tiden blir de bättre och bättre på det de håller på med och med det mer och mer eftertraktade och oersättliga.
Jaha, så det är det som händer sen tänker jag. Göra karriär. Vill jag det?
I min dröm om framtiden ingår det ett par hästar, en stor köksträdgård, ett koppel med ungar, men också ständigt nya påhitt. Jag vill inte fastna. Jag vill pröva på allt. Jag vill kunna säga en dag att idag vill jag bli, ja vad som helst. Det känns som att livet är lite för kort för att fastna på en sak. Jag vill hinna lära mig så mycket jag bara orkar.
Helt plötsligt känns det där att vara lyckad inför andra inte så viktigt längre. Jag kanske inte är dämd att vara IT-konsult och för alltid gå runt i dräkt? Den som är mest fri är väl inte den som tjänar mest pengar, utan den som har möjlighet att göra det den vill?

Ett par hästar eller acceptans?

Nöden är den bästa kocken.

Med cirka noll kronor på kortet och en ekande kyl kan det vara lätt att bli handfallen, men inte Kristin. Idag blev det en helvegitarisk middag med influenser från, ja vem vet.
Såhär gick det till:
Hittade ett par schalottenlökar i botten på kylen. Hackade dessa och brynte i lite smör.
Slängde på råris (från risenta det är det bästa). Hittade ingen buljong, så tog lite paprikapulver, örtsalt, några kardemummaskidor och en bit kanelstång och slängde i. I kylen hittade jag: Smörgåsgurka, majonäs, kokade bruna bönor, en bit purjo, nån slags fejkgräddfil och sweet baby ray-sås. Det fick bli en röra. I frysen låg det en påse gröna bönor och en påse brocolli (och inget mer). Dessa kokades och fick lite smör och salt på sig. Klart!
Åts på taket på 20 våningen i snålblåsten. Nu är det sommar?

Enformigt liv

Finns inte så mycket att skriva om just nu. Lever mina dagar i en datasal. Kommer dit på morgonen och sitter där till det är dags att gå hem och äta middag. Lunch och fikapaus någonstans under tiden. Det är ganska enformigt, men ganska skönt. Man vet vad som händer på dagarna liksom.
Om jag inte pluggade hela dagarna skulle jag nog:

1. Träna
2. Sola
3. Dricka kaffe, men det gör jag ju.
4. Sova länge på morgonen.

Snart är det sommarlov och då får man göra allt det där. I alla fall på helgen.

Tiden går fort när man har .... mycket att göra.

Nu närmar sig tentorna med stormsteg igen. Jag kan knappt tro att det är en halv termin sen jag skrev tentor senast. Då gick det hyfsat bra och den här gången kan det gå riktigt bra. Jag har den här terminen för första gången på flera år verkligen kunnat satsa helhjärtat på att bara plugga och inte göra något annat. Min hjärna har verkligen fått tid att klura på saker och vila ut emellan. Det gör mig mer kvicktänkt och mindre stressad.
Som vanligt när det är sista tentaperioden på läsåret så ska jag passa på att fylla år. I år är det 25 som är på tapeten. Inte så mycket ålderskris än. Jag ska ju ändå snart ta examen.

Utdöd företeelse: Telefonkedja

Idag dök Mitt i Östermalm ned i mitt brevinkast. Denna tidning som mest handlar om saker jag inte bryr mig så mycket om brukar i de flesta fall gå rakt i tidningsinsamlingen, men av någon anledning började jag läsa den idag. På ett av uppslagen läser jag om Christer som minns Almstriden i Kungsträdgården 1971. I mitten av artikeln läser jag "Organistationen satte igång en telefonkedja som på kort tid mobiliserade..." Telefonkedja? Någonstans långt inne i mitt minne trycktes det på en liten knapp. Telefonkedja! Det var ju sånt där som föräldrar brukade ägna sig åt. När man var liten och läraren ville säga alla föräldrar någonting, till exempel påminna om föräldramötet, så ringde läraren till den första i klassens telefonlista och framförde sitt ärende. Den första i telefonlistan ringde till nästa och så vidare. Den som var sist ringde tillbaka till läraren för att säga att man var klar. Om det var någon som inte svarade så hoppade man bara över den personen och ringde till nästa.
Det är jätteroligt att ett sådant minne kan poppa upp i huvudet bara sådär och nu undrar jag såklart: Existerar det här fenomenet fortfarande? Finns det någon annan som har minne av det?