När saker och ting faller på plats

Hela tiden känner jag mig jagad i livet. Jagad av katastrofen. Jagad av misslyckanden. Eller så ar det jag som jagar. Jagar efter bekräftelse. Jagar efter kunskap och efter tid. När livet ter sig som en jakt har man knappast tid att stanna upp och reflektera över vad som är viktigt. Över vad som är roligt. Jag springer framåt helt övertygad om att om jag stannar så kommer jag trilla och aldrig komma upp igen. På vägen missar jag avtagsvägarna som leder in till lustfyllt lärande, jag springer förbi källan till frid och jag missar skylten mot insikt och förståelse.
Det är först i efterhand man kan se sina misstag och lära sig av dem. Det finns bara 24 timmar på ett dygn. 8 av dem måste jag sova. Någon timme måste jag använda kroppen. Minst tre timmar går åt till att äta. Det blir tolv timmar kvar att fördela.
Mina 3.5 första år på teknisk fysik ägnade jag mig åt att oroa mig för allt och ingenting. Först började jag oroa mig för att jag inte skulle klara kurserna. Sedan började jag engagera mig i sektionen. Det ledde till att jag oroade mig för att jag inte skulle hinna göra allt som krävdes av mig och att folk skulle tycka att jag var inkompetent och dålig. I och med mitt medverkande i spexet kröp sig en prestationsångest som inte var av denna världen också över mig. Det är inte så konstigt att jag inte tog några poäng förra hösten. Min hjärna hade inte plats att ta in någon mer kunskap.
Sedan ett halvår tillbaka gör jag inget annat än att plugga och umgås med de människor jag tycker om. Ibland arrangerar jag en fest eller gör något annat, men det får inte ta över mitt liv någon längre tid.
Att jag slutade oroa mig har gjort att min studiemotivation har skjutit i höjden och som en följd av det har mina betyg blivit bättre och bättre. Jag pluggar nog inte mer än jag gjorde förut, men min hjärna har tid att vila och bearbeta den information den tar in. Jag blir smartare och mer kvicktänkt helt enkelt.
Jag ser för första gången på länge fram emot min hösttermin som med största sannolikhet blir min sista på KTH. Inte nog med att jag får läsa roliga kurser. Jag får dessutom lära ut två av de ämnen som jag tycker har varit roligast på den här utbildningen: linjär algebra och MATLAB-programmering. Parallellt med det ska jag börja leta efter ett exjobb och jag ska försöka att inte oroa mig för att jag inte får ett för om ett år ska jag stå där med examensbeviset och vara klar med den största utmaningen jag någonsin tagit mig an: Civilingenjör i Teknisk Fysik med inriktning mot Optimering och Systemteori. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv.

I en värld som är upp och ned.

Jag har aldrig engagerad mig i jämställdhetsfrågor på mer än ett personligt plan. Som med alla mjuka frågor har jag svårt att relatera. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Jag kommer aldrig någonsin ha läst tillräckligt för att veta det enda rätta sättet att styra ett samhälle och stifta lagar. Varje gång det är riksdagsval har jag sådana kval. Vilket parti ska jag rösta på? Solidaritet kontra liberalism och jag kan inte bestämma mig.
I mitt eget liv kan jag i alla fall göra val som påverkar mig och mina närmaste i en riktning som känns bra i min mage. Jag kan till exempel känna att jag inte kan stå för att äta kött producerad i den kommersiella köttindustrin och därför välja att låta bli, utan att veta om världen skulle fungera om alla gjorde så och utan att pracka på någon annan min åsikter. Kanske är det ett fegt och oansvarigt sätt att leva på, men jag kan inte rädda hela världen.
När det gäller jämställdhet är det lite på samma sätt. Min uppväxt var lite speciell. Jag är uppväxt på skogen. Min mamma var lärare och min pappa var en vanlig arbetare med sexårig folkskoleutbildning. När jag föddes valde min mamma och pappa att båda arbeta halvtid. När jag var fyra år fick jag en lillasyster och min pappa valde att ta ut förtidspension. Från det jag var fyra har min pappa alltså varit hemma och skött markservicen. Vi hade ingen TV och nästan alla våra leksaker var handgjorda.
Det här var en skyddad bubbla. När jag var tretton skilde sig mina föräldrar och mamma flyttade till ett radhusområde. Jag hade då kolliderat och inslutits i 90-talets populärkultur på grund av kompisar som inte hade lika renodlade gröna vågare till föräldrar som jag.
Min mamma började tidigt upp muntra mig att studera. Eller snarare tjata. Jag hade lätt för mig i skolan och behövde inte göra läxor för att hänga med. Matematik däremot var roligt och mamma uppmuntrade mig när det visade sig att jag kunde tänka mig att räkna lite matte.
Efter många om och men som jag inte ska berätta om här hamnade jag tillslut på KTH. Nu läser jag en utbildning med 20% tjejer och det stör mig sällan. Jag tänker inte på det, men kanske borde jag det. Mönstren är så invanda att man inte märker av dem längre.
De senaste två dagarna har jag sträckläst "Egalias Döttrar" av Gert Brantenberg. Det är en bok skriven på slutet av 70-talet och den utspelar sig i en värld där maktförhållandet mellan könen är omvänt. Där kvinnor har makten och där männen är sexuella objekt. Där männen använder ph, pappiljotter i skägget och sällan får utlösning. Männen ska vara små och tjocka med liten penis. Förlossningen är en stor ceremoni och menstruationen hyllas.
Jag märker snabbt hur påverkade mina tankar blir av den här boken. Hur jag märker saker som är helt absurda i vårt samhälle som jag sällan tänker på. Varför i hela världen ska kvinnor ha underkläder i spets och högklackade skor? Varför ska kvinnor vara pyntade och ses för sin kropp? Måste jag sminka mig? Varför kan inte män ha kjol? Varför är den manliga ejakulationen målet med varje sexuell akt och varför är menstruationen något skamfullt? Många av sakerna jag reagerar på är främst kroppsliga.
Sedan börjar jag fundera på varför kvinnor ska vara goda mödrar och varför mäns slår och våldtar dessa "goda mödrar". Varför är den manliga ejakulationen målet med varje sexuell akt och varför är menstruationen något skamfullt?
Vad lösningen på könsuppdelningen i samhället är tänker jag inte uttala mig om men att den är sinnessjuk är ju helt uppenbart. Hur kan generation efter generation av småflickor få springa runt i rosa prinsessklänningar utan att vi bryr oss? Hur kan vi inte uppmuntra småpojkar att gråta?
Jag spyr snart på det här!

Låntidsinvestering!

Nu rasar börsen så jag bestämde mig för att göra en långtidsinvestering. Jag köpte ett par skor. Jag är allmänt emot det här med att konsumera för konsumerandets skull, men nu har faktiskt alla mina skor ramlat sönder och tror ni jag kan motstå ett par skor på vars skötselråd det står att man kan smörja in dem med olivolja och på så sätt få skorna att hålla så att ens barn kan ha dem.
Det blev ett par Swedish Hasbeens. Träskor alltså. Som på bilden.