När saker och ting faller på plats

Hela tiden känner jag mig jagad i livet. Jagad av katastrofen. Jagad av misslyckanden. Eller så ar det jag som jagar. Jagar efter bekräftelse. Jagar efter kunskap och efter tid. När livet ter sig som en jakt har man knappast tid att stanna upp och reflektera över vad som är viktigt. Över vad som är roligt. Jag springer framåt helt övertygad om att om jag stannar så kommer jag trilla och aldrig komma upp igen. På vägen missar jag avtagsvägarna som leder in till lustfyllt lärande, jag springer förbi källan till frid och jag missar skylten mot insikt och förståelse.
Det är först i efterhand man kan se sina misstag och lära sig av dem. Det finns bara 24 timmar på ett dygn. 8 av dem måste jag sova. Någon timme måste jag använda kroppen. Minst tre timmar går åt till att äta. Det blir tolv timmar kvar att fördela.
Mina 3.5 första år på teknisk fysik ägnade jag mig åt att oroa mig för allt och ingenting. Först började jag oroa mig för att jag inte skulle klara kurserna. Sedan började jag engagera mig i sektionen. Det ledde till att jag oroade mig för att jag inte skulle hinna göra allt som krävdes av mig och att folk skulle tycka att jag var inkompetent och dålig. I och med mitt medverkande i spexet kröp sig en prestationsångest som inte var av denna världen också över mig. Det är inte så konstigt att jag inte tog några poäng förra hösten. Min hjärna hade inte plats att ta in någon mer kunskap.
Sedan ett halvår tillbaka gör jag inget annat än att plugga och umgås med de människor jag tycker om. Ibland arrangerar jag en fest eller gör något annat, men det får inte ta över mitt liv någon längre tid.
Att jag slutade oroa mig har gjort att min studiemotivation har skjutit i höjden och som en följd av det har mina betyg blivit bättre och bättre. Jag pluggar nog inte mer än jag gjorde förut, men min hjärna har tid att vila och bearbeta den information den tar in. Jag blir smartare och mer kvicktänkt helt enkelt.
Jag ser för första gången på länge fram emot min hösttermin som med största sannolikhet blir min sista på KTH. Inte nog med att jag får läsa roliga kurser. Jag får dessutom lära ut två av de ämnen som jag tycker har varit roligast på den här utbildningen: linjär algebra och MATLAB-programmering. Parallellt med det ska jag börja leta efter ett exjobb och jag ska försöka att inte oroa mig för att jag inte får ett för om ett år ska jag stå där med examensbeviset och vara klar med den största utmaningen jag någonsin tagit mig an: Civilingenjör i Teknisk Fysik med inriktning mot Optimering och Systemteori. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv.