söndag 15 november 2009

Känslor!

Känslor rör till det. Känslor gör att man ser världen med konstiga glasögon. Livet vore så mycket enklare om inte dessa smådjävlar inte fanns, men tänk vad tråkigt.
Ett logiskt resonemang kan aldrig få känslorna att försvinna, men ibland kan det ju klarna så pass mycket att man faktiskt förstår var man står och vart man är på väg.
Just nu är jag riktigt förbannad och det gör att jag inte kan koncentrera mig på det som borde vara viktigt. Jag ser inte raden av underbara vänner som ställer upp när man behöver dem, för jag är så förblindad av denna vrede. Det var faktiskt först idag som jag insåg att det är arg jag är, inte kär, svartsjuk eller något ditåt utan just nu är jag bara arg och besviken.
Den som fick mig att inse detta är världens bästa lillsyrra som helt utan att vara insyltad i mitt liv, men i egenskap av att vara den som känner mig bäst i hela världen, kläcker kommentaren "Är det verkligen värt det?" Och mitt svar på frågan är "Nej, det är det ju inte." Nu gäller det att komma ihåg detta och bevara integriteten i alla dessa möten med känslor. "Är han/hon/den/det värd det?" Och om svaret är nej, våga släppa det och fokusera på det som faktiskt är viktigt. Livet, nuet och all kärlek som finns i den här världen.
Varför låter man andra människor styra ens liv? Varför skulle någon annan vara klokare och bära på svaret till livets gåta? Varför anser man att andra är perfekta och ofelbara, när man själv inte är det?
Vi är ju i nån mening födda ensamma. Gör vi inte som man bör så får man inte vara med. Som man bör göra måste ju då rimligtvis vara som de som får vara med. Alltså bär de svaret till livets gåta, för utan andra människors kärlek är det rätt torftigt att leva.
Men var kommer då dessa människor ifrån som berättar för en hur man ska leva sitt liv? Vem har gett dem rätten att klampa in bland mina tankar och känslor och röra om? Svaret på det måste vara att det är jag. Det är jag och ingen annan som släpper in dem på livet. Alltså borde man börja lära sig att lokalisera dessa "livsbesserwissrar" och ta deras råd med en viss nypa salt och inte svälja med hull och hår utan någon protest, förblindad av känslan av att vara sedd och speciell.
Veckans läxa kanske är att lära mig identifiera hoten mot min självständighet: Jag-vet-allt-och-har-svaret-på-allt-typerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar