Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg

torsdag 11 augusti 2011

I en värld som är upp och ned.

Jag har aldrig engagerad mig i jämställdhetsfrågor på mer än ett personligt plan. Som med alla mjuka frågor har jag svårt att relatera. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Jag kommer aldrig någonsin ha läst tillräckligt för att veta det enda rätta sättet att styra ett samhälle och stifta lagar. Varje gång det är riksdagsval har jag sådana kval. Vilket parti ska jag rösta på? Solidaritet kontra liberalism och jag kan inte bestämma mig.
I mitt eget liv kan jag i alla fall göra val som påverkar mig och mina närmaste i en riktning som känns bra i min mage. Jag kan till exempel känna att jag inte kan stå för att äta kött producerad i den kommersiella köttindustrin och därför välja att låta bli, utan att veta om världen skulle fungera om alla gjorde så och utan att pracka på någon annan min åsikter. Kanske är det ett fegt och oansvarigt sätt att leva på, men jag kan inte rädda hela världen.
När det gäller jämställdhet är det lite på samma sätt. Min uppväxt var lite speciell. Jag är uppväxt på skogen. Min mamma var lärare och min pappa var en vanlig arbetare med sexårig folkskoleutbildning. När jag föddes valde min mamma och pappa att båda arbeta halvtid. När jag var fyra år fick jag en lillasyster och min pappa valde att ta ut förtidspension. Från det jag var fyra har min pappa alltså varit hemma och skött markservicen. Vi hade ingen TV och nästan alla våra leksaker var handgjorda.
Det här var en skyddad bubbla. När jag var tretton skilde sig mina föräldrar och mamma flyttade till ett radhusområde. Jag hade då kolliderat och inslutits i 90-talets populärkultur på grund av kompisar som inte hade lika renodlade gröna vågare till föräldrar som jag.
Min mamma började tidigt upp muntra mig att studera. Eller snarare tjata. Jag hade lätt för mig i skolan och behövde inte göra läxor för att hänga med. Matematik däremot var roligt och mamma uppmuntrade mig när det visade sig att jag kunde tänka mig att räkna lite matte.
Efter många om och men som jag inte ska berätta om här hamnade jag tillslut på KTH. Nu läser jag en utbildning med 20% tjejer och det stör mig sällan. Jag tänker inte på det, men kanske borde jag det. Mönstren är så invanda att man inte märker av dem längre.
De senaste två dagarna har jag sträckläst "Egalias Döttrar" av Gert Brantenberg. Det är en bok skriven på slutet av 70-talet och den utspelar sig i en värld där maktförhållandet mellan könen är omvänt. Där kvinnor har makten och där männen är sexuella objekt. Där männen använder ph, pappiljotter i skägget och sällan får utlösning. Männen ska vara små och tjocka med liten penis. Förlossningen är en stor ceremoni och menstruationen hyllas.
Jag märker snabbt hur påverkade mina tankar blir av den här boken. Hur jag märker saker som är helt absurda i vårt samhälle som jag sällan tänker på. Varför i hela världen ska kvinnor ha underkläder i spets och högklackade skor? Varför ska kvinnor vara pyntade och ses för sin kropp? Måste jag sminka mig? Varför kan inte män ha kjol? Varför är den manliga ejakulationen målet med varje sexuell akt och varför är menstruationen något skamfullt? Många av sakerna jag reagerar på är främst kroppsliga.
Sedan börjar jag fundera på varför kvinnor ska vara goda mödrar och varför mäns slår och våldtar dessa "goda mödrar". Varför är den manliga ejakulationen målet med varje sexuell akt och varför är menstruationen något skamfullt?
Vad lösningen på könsuppdelningen i samhället är tänker jag inte uttala mig om men att den är sinnessjuk är ju helt uppenbart. Hur kan generation efter generation av småflickor få springa runt i rosa prinsessklänningar utan att vi bryr oss? Hur kan vi inte uppmuntra småpojkar att gråta?
Jag spyr snart på det här!

torsdag 2 juni 2011

Är högre lön försvarbart?

För inte så länge sen var jag och lyssnade på en föreläsning som hölls av en man från Ingenjörer Utan Gränser. Ha pratade om att överkonsumtionen i världen hela tiden ökar och det beror på att vi hela tiden vill ha det lite bättre. Ett sätt att ha det bättre är att ha mer saker anser de flesta verkar det som. Jag har börjat fundera på det här med konsumtion och speciellt min egen konsumtion. I några år nu har jag följt några stora mode/livsstilsbloggar som verkligen uppmanar till konsumtion. Länge har jag också strävat efter att konsumera utan tanke på att jag sliter på världen.
För ett par månader fick jag ett kuvert från den här långtidsundersökningen som görs i Sverige och som håller koll på vad folk tycker om sin livssituation. En av frågorna i den var om man tyckte att ens inkomst räckte till det man ville. Jag har ju studiemedel och inget mer. Alla vet ju att studiemedlet är för lågt! Eller är det? Jag klarar mig faktiskt på 6.500 i månaden. Då sparar jag 1.500 i månaden för att kunna vara ledig på sommaren. Efter jag har betalat min hyra har jag 4.000 kvar ungefär. 1.500 - 2.000 går till mat. Då är det 2.000 kvar. Vad jag gör för dem vet jag inte riktigt, men jag antar att jag går på fest, köper kurslitteratur, köper lite kläder och annat mer eller mindre nödvändigt. Efter att jag funderat igenom vad mina pengar egentligen går till kunde jag känna mig ganska säker på att svara, att min inkomst räcker bra och blir över, tack! De flesta studenter vill väl skjuta mig när jag säger att studiemedlet är väl tilltaget, men det är det. Det är bara lågt om man ska försöka hålla samma konsumtions nivå som någon med 35.000 i månadslön.
Den insikten tillsammans med att tänka på att inkomstutvecklingen drivs av en högre konsumtion gjorde mig stolt. Tänk att jag kan vara nöjd i livet med bara studiemedlet. Nu skäms jag inte längre över att köpa mina kläder på Humana eller över att jag funderar på hur länge ett plagg kan tänkas anses snyggt innan jag köper det. Att vara snål handlar inte längre om att spara på pengar, det handlar om att spara på världens resurser.