Mitt nya jobb är verkligen en utmaning. Varje dag träffar och pratar jag med nya människor och varje dag lär jag mig något nytt om mig själv, om livet eller bara vanlig hederlig fakta. Helt plötsligt är den negativa spiralen vänd och går utåt, uppåt mot lyckan över att leva!
måndag 9 augusti 2010
Framåt så snabbt det går!
Ibland händer så mycket i livet att man knappt hinner tänka efter. Det är då jag trivs som allra bäst. När varje minut är fylld med nya utmaningar och nya möten. Jag blir tokig av att stå stilla. Jag börjar fundera och upptäcker att saker i livet inte är perfekt, blir ledsen över det och så går spiralen nedåt. När man har mycket att göra lever man i nuet. Det finns verken tid till att grubbla över det som varit eller oroa sig över det som komma skall.
tisdag 15 juni 2010
Bilder
Jag vill ha en kamera. Jag ska köpa en kamera. Jag måste köpa en kamera.
Hittar ofta roliga motiv att fota. Det skulle vara kul att dela med sig av dem.
Hittar ofta roliga motiv att fota. Det skulle vara kul att dela med sig av dem.
torsdag 1 april 2010
Funderingar i natten!
Det var länge sedan jag skrev här nu. Det var länge sedan jag hade anledning att göra det. Det får man väl tyda som att det var länge sedan jag hade tid att fundera. Det måste vara något med sena nätter. Det är alltid då tankarna dyker upp.
Den 16 november 2009 började mitt liv som det ser ut idag. Sedan dess har jag skrivit en handfull gånger här. Funderat har jag dock gjort ganska mycket. Men att fundera tillsammans med någon ger så mycket mer än att göra det själv. Jag svamlar på som vanligt helt osammanhängande, men det finns någon där som kan knyta ihop, ge mig impulser att göra nya utsvävningar och att se mig själv utifrån.
Att tänka fritt. Kan man det? Jag skulle säga nej på den frågan, men man kan kanske tänka friare. Hur kommer man dit? Genom att få mer kunskap eller ska man vara helt blank. Börja fundera runt något som man inte vet något om känns som en omöjlighet, men så fort du läser eller på annat sätt tar till dig fakta eller åsikter så färgas det av omvärlden och din egna historia.
Det är obehagligt att tänka ibland. Jag försöker ofta övertala eller lura mig själv att tänka på ett sätt för att slippa ta reda på hur det egentligen är. Så är det ofta med känslor. Jag vill inte veta vad jag egentligen känner. Tänk om det är "fel".
Att känna kan väl aldrig vara fel. Jag måste tillåta mig själv att känna det jag känner utan att skämmas eller tycka det är fel. Det måste vara rätt att tycka om någon eller inte till exempel. Frågan man ska ställa sig är kanske inte om det man känner är "rätt" eller "fel" utan vad man känner och varför. Sökandet efter svaret på varför kan nog få en att förstå mycket om en själv.
Nu ska jag gå och sova och fundera på vad jag känner och varför jag känner som jag gör.
Den 16 november 2009 började mitt liv som det ser ut idag. Sedan dess har jag skrivit en handfull gånger här. Funderat har jag dock gjort ganska mycket. Men att fundera tillsammans med någon ger så mycket mer än att göra det själv. Jag svamlar på som vanligt helt osammanhängande, men det finns någon där som kan knyta ihop, ge mig impulser att göra nya utsvävningar och att se mig själv utifrån.
Att tänka fritt. Kan man det? Jag skulle säga nej på den frågan, men man kan kanske tänka friare. Hur kommer man dit? Genom att få mer kunskap eller ska man vara helt blank. Börja fundera runt något som man inte vet något om känns som en omöjlighet, men så fort du läser eller på annat sätt tar till dig fakta eller åsikter så färgas det av omvärlden och din egna historia.
Det är obehagligt att tänka ibland. Jag försöker ofta övertala eller lura mig själv att tänka på ett sätt för att slippa ta reda på hur det egentligen är. Så är det ofta med känslor. Jag vill inte veta vad jag egentligen känner. Tänk om det är "fel".
Att känna kan väl aldrig vara fel. Jag måste tillåta mig själv att känna det jag känner utan att skämmas eller tycka det är fel. Det måste vara rätt att tycka om någon eller inte till exempel. Frågan man ska ställa sig är kanske inte om det man känner är "rätt" eller "fel" utan vad man känner och varför. Sökandet efter svaret på varför kan nog få en att förstå mycket om en själv.
Nu ska jag gå och sova och fundera på vad jag känner och varför jag känner som jag gör.
lördag 2 januari 2010
Om äkta vänskap
Jag har funderat mycket på senaste tiden om relationer oss människor emellan. Varför dras vi till vissa personer? Vad är det som gör att vissa blir viktiga i livet medan andra seglar förbi helt obemärkt? Vad är det som gör en relation jämlik och varför stannar vi kvar i destruktiva ojämlika förhållanden?
En del förhållanden byggs kring någon slags fascination från någon sida. Oftast blir den fascinerande parten någon slags gud eller orakel. Som fascinerande lyssnar man på råd och följer den andres minsta vink. Dessa förhållanden blir destruktiva om inte båda förstår sig på relationens natur. Som fascinerad blir man lätt sårad av den andre som har all makt över en.
Som fascinerande vill man gärna ge råd. Ofta känner man att man står lite över den fascinerade i intellekt eller något annat för den delen.
I en helt jämlik relation finns inget av det dömande eller tillrättavisande. De människor där man helt okomplicerat kan säga och göra vad man vill, det är i dessa man hittar riktiga vänner. De människor där man varken känner behov att hävda sig eller dela med sig av sin visdom. Där hittar man de människor som verkligen är ens jämlikar.
Jag har turen att känna några stycken sådana och det är först nu jag har verktyg att känna igen dem. Jag har alltid plockat ut människor ur grupper jag varit en del av och aldrig riktigt vetat varför och på vilka kriterier, men nu vet jag. Dessa människor är mina totala jämlikar.
En del förhållanden byggs kring någon slags fascination från någon sida. Oftast blir den fascinerande parten någon slags gud eller orakel. Som fascinerande lyssnar man på råd och följer den andres minsta vink. Dessa förhållanden blir destruktiva om inte båda förstår sig på relationens natur. Som fascinerad blir man lätt sårad av den andre som har all makt över en.
Som fascinerande vill man gärna ge råd. Ofta känner man att man står lite över den fascinerade i intellekt eller något annat för den delen.
I en helt jämlik relation finns inget av det dömande eller tillrättavisande. De människor där man helt okomplicerat kan säga och göra vad man vill, det är i dessa man hittar riktiga vänner. De människor där man varken känner behov att hävda sig eller dela med sig av sin visdom. Där hittar man de människor som verkligen är ens jämlikar.
Jag har turen att känna några stycken sådana och det är först nu jag har verktyg att känna igen dem. Jag har alltid plockat ut människor ur grupper jag varit en del av och aldrig riktigt vetat varför och på vilka kriterier, men nu vet jag. Dessa människor är mina totala jämlikar.
fredag 4 december 2009
Livet!
Varje dag lär man sig något nytt. Om man varje kväll satte sig ner och tänkte på vem man var när man vaknade och vem man är nu så har man alltid växt lite grann. Vissa dagar lär man sig lite mer, andra dagar lite mindre. Det man lär sig kan ju vara allt från att laga sås till vem man vill spendera livet med. De bästa lärdomarna måste vara det man lär sig om sig själv.
För några dagar sa en vän till mig en sak som svetsat sig fast i mitt huvud. Vi diskuterade vad förälskelse är och han sa att det väl ungefär: "Jag vet inte vad jag håller på med, men jag måste fortsätta". Pling, sa det när poletten trillade ner hos mig. Det där är ju mitt liv. Det är såhär det känns att vara förälskad i livet. Att inte veta varför men man fortsätter bara för att man inte kan stå still. Framåt hela tiden, för guds skull. Nya äventyr väntar bakom knuten. Nya vänner och nya lärdomar kommer när man minst anar det.
Jag är hög på livet. Vill ha mer hela tiden. Mer kärlek, mer njutning, mer skräck, mer sorg. Mer känslor helt enkelt. Varför har jag skjutit bort allt sånt här så länge. Kom igen livet, jag är redo att lida och glädjas med dig!
För några dagar sa en vän till mig en sak som svetsat sig fast i mitt huvud. Vi diskuterade vad förälskelse är och han sa att det väl ungefär: "Jag vet inte vad jag håller på med, men jag måste fortsätta". Pling, sa det när poletten trillade ner hos mig. Det där är ju mitt liv. Det är såhär det känns att vara förälskad i livet. Att inte veta varför men man fortsätter bara för att man inte kan stå still. Framåt hela tiden, för guds skull. Nya äventyr väntar bakom knuten. Nya vänner och nya lärdomar kommer när man minst anar det.
Jag är hög på livet. Vill ha mer hela tiden. Mer kärlek, mer njutning, mer skräck, mer sorg. Mer känslor helt enkelt. Varför har jag skjutit bort allt sånt här så länge. Kom igen livet, jag är redo att lida och glädjas med dig!
tisdag 17 november 2009
Ny lägenhet!
Inte lika förbannad och ganska överlycklig är jag i princip inflyttad. Nog för att det står lådor överallt, men det lättar så smått.
söndag 15 november 2009
Känslor!
Känslor rör till det. Känslor gör att man ser världen med konstiga glasögon. Livet vore så mycket enklare om inte dessa smådjävlar inte fanns, men tänk vad tråkigt.
Ett logiskt resonemang kan aldrig få känslorna att försvinna, men ibland kan det ju klarna så pass mycket att man faktiskt förstår var man står och vart man är på väg.
Just nu är jag riktigt förbannad och det gör att jag inte kan koncentrera mig på det som borde vara viktigt. Jag ser inte raden av underbara vänner som ställer upp när man behöver dem, för jag är så förblindad av denna vrede. Det var faktiskt först idag som jag insåg att det är arg jag är, inte kär, svartsjuk eller något ditåt utan just nu är jag bara arg och besviken.
Den som fick mig att inse detta är världens bästa lillsyrra som helt utan att vara insyltad i mitt liv, men i egenskap av att vara den som känner mig bäst i hela världen, kläcker kommentaren "Är det verkligen värt det?" Och mitt svar på frågan är "Nej, det är det ju inte." Nu gäller det att komma ihåg detta och bevara integriteten i alla dessa möten med känslor. "Är han/hon/den/det värd det?" Och om svaret är nej, våga släppa det och fokusera på det som faktiskt är viktigt. Livet, nuet och all kärlek som finns i den här världen.
Varför låter man andra människor styra ens liv? Varför skulle någon annan vara klokare och bära på svaret till livets gåta? Varför anser man att andra är perfekta och ofelbara, när man själv inte är det?
Vi är ju i nån mening födda ensamma. Gör vi inte som man bör så får man inte vara med. Som man bör göra måste ju då rimligtvis vara som de som får vara med. Alltså bär de svaret till livets gåta, för utan andra människors kärlek är det rätt torftigt att leva.
Men var kommer då dessa människor ifrån som berättar för en hur man ska leva sitt liv? Vem har gett dem rätten att klampa in bland mina tankar och känslor och röra om? Svaret på det måste vara att det är jag. Det är jag och ingen annan som släpper in dem på livet. Alltså borde man börja lära sig att lokalisera dessa "livsbesserwissrar" och ta deras råd med en viss nypa salt och inte svälja med hull och hår utan någon protest, förblindad av känslan av att vara sedd och speciell.
Veckans läxa kanske är att lära mig identifiera hoten mot min självständighet: Jag-vet-allt-och-har-svaret-på-allt-typerna.
Ett logiskt resonemang kan aldrig få känslorna att försvinna, men ibland kan det ju klarna så pass mycket att man faktiskt förstår var man står och vart man är på väg.
Just nu är jag riktigt förbannad och det gör att jag inte kan koncentrera mig på det som borde vara viktigt. Jag ser inte raden av underbara vänner som ställer upp när man behöver dem, för jag är så förblindad av denna vrede. Det var faktiskt först idag som jag insåg att det är arg jag är, inte kär, svartsjuk eller något ditåt utan just nu är jag bara arg och besviken.
Den som fick mig att inse detta är världens bästa lillsyrra som helt utan att vara insyltad i mitt liv, men i egenskap av att vara den som känner mig bäst i hela världen, kläcker kommentaren "Är det verkligen värt det?" Och mitt svar på frågan är "Nej, det är det ju inte." Nu gäller det att komma ihåg detta och bevara integriteten i alla dessa möten med känslor. "Är han/hon/den/det värd det?" Och om svaret är nej, våga släppa det och fokusera på det som faktiskt är viktigt. Livet, nuet och all kärlek som finns i den här världen.
Varför låter man andra människor styra ens liv? Varför skulle någon annan vara klokare och bära på svaret till livets gåta? Varför anser man att andra är perfekta och ofelbara, när man själv inte är det?
Vi är ju i nån mening födda ensamma. Gör vi inte som man bör så får man inte vara med. Som man bör göra måste ju då rimligtvis vara som de som får vara med. Alltså bär de svaret till livets gåta, för utan andra människors kärlek är det rätt torftigt att leva.
Men var kommer då dessa människor ifrån som berättar för en hur man ska leva sitt liv? Vem har gett dem rätten att klampa in bland mina tankar och känslor och röra om? Svaret på det måste vara att det är jag. Det är jag och ingen annan som släpper in dem på livet. Alltså borde man börja lära sig att lokalisera dessa "livsbesserwissrar" och ta deras råd med en viss nypa salt och inte svälja med hull och hår utan någon protest, förblindad av känslan av att vara sedd och speciell.
Veckans läxa kanske är att lära mig identifiera hoten mot min självständighet: Jag-vet-allt-och-har-svaret-på-allt-typerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)