Idag dök Mitt i Östermalm ned i mitt brevinkast. Denna tidning som mest handlar om saker jag inte bryr mig så mycket om brukar i de flesta fall gå rakt i tidningsinsamlingen, men av någon anledning började jag läsa den idag. På ett av uppslagen läser jag om Christer som minns Almstriden i Kungsträdgården 1971. I mitten av artikeln läser jag "Organistationen satte igång en telefonkedja som på kort tid mobiliserade..." Telefonkedja? Någonstans långt inne i mitt minne trycktes det på en liten knapp. Telefonkedja! Det var ju sånt där som föräldrar brukade ägna sig åt. När man var liten och läraren ville säga alla föräldrar någonting, till exempel påminna om föräldramötet, så ringde läraren till den första i klassens telefonlista och framförde sitt ärende. Den första i telefonlistan ringde till nästa och så vidare. Den som var sist ringde tillbaka till läraren för att säga att man var klar. Om det var någon som inte svarade så hoppade man bara över den personen och ringde till nästa.
Det är jätteroligt att ett sådant minne kan poppa upp i huvudet bara sådär och nu undrar jag såklart: Existerar det här fenomenet fortfarande? Finns det någon annan som har minne av det?
När jag gick i sjuan ringde, för första och enda gången i mitt liv, hon som var min länk i klassens telefonkedja hem till mig. Detta för att fråga mig vad vi hade i läxa. Eftersom hon inte var sjuk den dagen, och således borde veta detta, funderade min fjortishjärna i någon minut på om hon möjligen var förtjust i mig. Detta fick jag aldrig vare sig bekräftat eller förnekat, och hela samtalet är än idag en mystisk företeelse.
SvaraRaderaI övrigt gick konceptet telefonkedja till historien som en av skolans byråkratiska företeelser vilka aldrig användes till något vettigt. Ungefär som kamratstödjare, elevråd och liknande.
Detta hände mig precis idag! Att det poppade upp i huvudet. Fascinerande!
SvaraRadera