lördag 2 januari 2010

Om äkta vänskap

Jag har funderat mycket på senaste tiden om relationer oss människor emellan. Varför dras vi till vissa personer? Vad är det som gör att vissa blir viktiga i livet medan andra seglar förbi helt obemärkt? Vad är det som gör en relation jämlik och varför stannar vi kvar i destruktiva ojämlika förhållanden?
En del förhållanden byggs kring någon slags fascination från någon sida. Oftast blir den fascinerande parten någon slags gud eller orakel. Som fascinerande lyssnar man på råd och följer den andres minsta vink. Dessa förhållanden blir destruktiva om inte båda förstår sig på relationens natur. Som fascinerad blir man lätt sårad av den andre som har all makt över en.
Som fascinerande vill man gärna ge råd. Ofta känner man att man står lite över den fascinerade i intellekt eller något annat för den delen.
I en helt jämlik relation finns inget av det dömande eller tillrättavisande. De människor där man helt okomplicerat kan säga och göra vad man vill, det är i dessa man hittar riktiga vänner. De människor där man varken känner behov att hävda sig eller dela med sig av sin visdom. Där hittar man de människor som verkligen är ens jämlikar.
Jag har turen att känna några stycken sådana och det är först nu jag har verktyg att känna igen dem. Jag har alltid plockat ut människor ur grupper jag varit en del av och aldrig riktigt vetat varför och på vilka kriterier, men nu vet jag. Dessa människor är mina totala jämlikar.

fredag 4 december 2009

Livet!

Varje dag lär man sig något nytt. Om man varje kväll satte sig ner och tänkte på vem man var när man vaknade och vem man är nu så har man alltid växt lite grann. Vissa dagar lär man sig lite mer, andra dagar lite mindre. Det man lär sig kan ju vara allt från att laga sås till vem man vill spendera livet med. De bästa lärdomarna måste vara det man lär sig om sig själv.
För några dagar sa en vän till mig en sak som svetsat sig fast i mitt huvud. Vi diskuterade vad förälskelse är och han sa att det väl ungefär: "Jag vet inte vad jag håller på med, men jag måste fortsätta". Pling, sa det när poletten trillade ner hos mig. Det där är ju mitt liv. Det är såhär det känns att vara förälskad i livet. Att inte veta varför men man fortsätter bara för att man inte kan stå still. Framåt hela tiden, för guds skull. Nya äventyr väntar bakom knuten. Nya vänner och nya lärdomar kommer när man minst anar det.
Jag är hög på livet. Vill ha mer hela tiden. Mer kärlek, mer njutning, mer skräck, mer sorg. Mer känslor helt enkelt. Varför har jag skjutit bort allt sånt här så länge. Kom igen livet, jag är redo att lida och glädjas med dig!

tisdag 17 november 2009

Ny lägenhet!

Inte lika förbannad och ganska överlycklig är jag i princip inflyttad. Nog för att det står lådor överallt, men det lättar så smått.

söndag 15 november 2009

Känslor!

Känslor rör till det. Känslor gör att man ser världen med konstiga glasögon. Livet vore så mycket enklare om inte dessa smådjävlar inte fanns, men tänk vad tråkigt.
Ett logiskt resonemang kan aldrig få känslorna att försvinna, men ibland kan det ju klarna så pass mycket att man faktiskt förstår var man står och vart man är på väg.
Just nu är jag riktigt förbannad och det gör att jag inte kan koncentrera mig på det som borde vara viktigt. Jag ser inte raden av underbara vänner som ställer upp när man behöver dem, för jag är så förblindad av denna vrede. Det var faktiskt först idag som jag insåg att det är arg jag är, inte kär, svartsjuk eller något ditåt utan just nu är jag bara arg och besviken.
Den som fick mig att inse detta är världens bästa lillsyrra som helt utan att vara insyltad i mitt liv, men i egenskap av att vara den som känner mig bäst i hela världen, kläcker kommentaren "Är det verkligen värt det?" Och mitt svar på frågan är "Nej, det är det ju inte." Nu gäller det att komma ihåg detta och bevara integriteten i alla dessa möten med känslor. "Är han/hon/den/det värd det?" Och om svaret är nej, våga släppa det och fokusera på det som faktiskt är viktigt. Livet, nuet och all kärlek som finns i den här världen.
Varför låter man andra människor styra ens liv? Varför skulle någon annan vara klokare och bära på svaret till livets gåta? Varför anser man att andra är perfekta och ofelbara, när man själv inte är det?
Vi är ju i nån mening födda ensamma. Gör vi inte som man bör så får man inte vara med. Som man bör göra måste ju då rimligtvis vara som de som får vara med. Alltså bär de svaret till livets gåta, för utan andra människors kärlek är det rätt torftigt att leva.
Men var kommer då dessa människor ifrån som berättar för en hur man ska leva sitt liv? Vem har gett dem rätten att klampa in bland mina tankar och känslor och röra om? Svaret på det måste vara att det är jag. Det är jag och ingen annan som släpper in dem på livet. Alltså borde man börja lära sig att lokalisera dessa "livsbesserwissrar" och ta deras råd med en viss nypa salt och inte svälja med hull och hår utan någon protest, förblindad av känslan av att vara sedd och speciell.
Veckans läxa kanske är att lära mig identifiera hoten mot min självständighet: Jag-vet-allt-och-har-svaret-på-allt-typerna.

tisdag 13 oktober 2009

Tjejer med självförtroende

Det är tragiskt och till viss del intressant hur dåligt självförtroende tjejer i allmänhet har. Söta och smarta tjejer som har hela världen framför sig, men inte vågar av rädsla för att misslyckas eller göra bort sig. Den här hemska synen på sig själv att man inte duger till något följs av en massa fysiska och psykiska komplex och problem. Själv har jag åkt dit på de mest klassiska tror jag. Jag tycker att jag är fet och ful, därför vill ingen vara med mig. Dessutom tycker de att jag är jobbig.
Jag vet ju på något plan att det inte är så, men det sitter så hårt i mig att jag aldrig någonsin känt mig som en självklar del av en gemenskap.
Varför är det så att man inte ska kunna leva sitt liv utan att oroa sig över en massa saker som inte spelar någon roll, saker som inte ens är sanna. Man tittar sig i spegeln och så var den dagen förstörd. Någon säger något till en som man inte fattar och så var den nattsömnen borta.
Många tjejer gör nog som jag. Gömmer blygheten och osäkerheten för allmänheten och visar bara upp den där tjejen som alltid är glad och pratar med alla. De flesta i min närhet skulle nog undra vem jag pratar om de visste om alla konstigheter jag har för mig. Att jag lider av en ganska jobbig social fobi och tycker att prata i telefon är det läskigaste som finns. Att träffa nya människor är bland det jävligaste jag vet. Vilket första intryck jag ger som person gör mig skräckslagen för jag " vet" ju att alla ogillar mig.
Mina konstigheter har aldrig fått någon konstigt fysiskt symtom. Jag mår verkligen dåligt av att se tjejer som inte äter, tränar sjukligt hårt eller vad de nu kan ha för sig för att duga.
Jag undrar om inte många är i stort behov av bekräftelse från det motsatta könet. Jag upplever ibland att allt man gör handlar på något sätt om att visa att man duger åt dem, för är man inte snygg och underbar i killarnas ögon, vad har man då för anledning att vara det? För mig har dessa mindervärdeskomplex tagit sig i uttryck på ett antal olika sätt. Jag har i alla år försökt hävda mig på killarnas planhalva. Fotboll, matte, fysik, baggy jeans, öl och så vidare har gjort till mina i den grad att jag nu läser en svår teknisk utbildning. Jag har alltid velat göra det som killarna gör för då är man bra, men jag har aldrig riktigt trott att jag är sådär bra och fastnat någonstans halvvägs.
Vissa tjejer blir nog sådana som de tror att killarna vill att de ska vara, men det har aldrig varit min grej. Jag vill nog mer bli accepterad som en jämlike och därför är typiska "killgrejer" min grej. Jag önskar att man kunde slänga av hela den där könstämpeln som finns djup inbränd i de flesta relationer jag har till människor.
Nu har jag slängt fingrar tillräckligt för i natt och ska sova!

torsdag 17 september 2009

Tankens kraft!

Det är spännande hur ens tankar kan påverka och genomsyra allt man gör. Just nu försöker jag tänka positivt hela tiden. "Allt ordnar sig" är mitt nya mantra. Till slut måste det sätta sig. "Jag är bäst, snyggast och klarar vad som helst" är ett annat.
Mitt problem här i livet är det där med självförtroendet. Det har inte behövts mycket för att det ska knäckas totalt. Nu med mitt nya synsätt känns det som jag skulle kunna ta lite törnar.
Just nu har jag mycket att tänka på. Stora förändringar sker i mitt liv och jag vet inte var jag är på väg. Då blir det att man ligger vaken hela nätterna och funderar. Försöker gräva ner mig i arbete och omge mig med trevliga människor på dagarna. På nätterna kommer tankarna ifatt.
Nu kanske man ska försöka sova trots allt.

tisdag 8 september 2009

Långa dagar!

Dagarna är långa nu. Blir inte så mycket tid till annat än plugg, men det gör inget. Allt känns så kul just nu. Börjar verkligen känna att jag kommer någon vart med min utbildning. Om bara ett par månader är jag halvvägs igenom och sen är det utförsbacke.
Imorgon har jag bokat in tjejplugkväll med Helen och sedan tjejfilm. Nån romantisk måbrafilm. Sängen kallar!